Varför har det blivit som det har blivit med Sundbybergs Stadsmuseum - uppsäggningen av avtalet

 
För att förstå bakgrunden till varför Sundbybergs Stadsmuseum läggs ner kan man (om man orkar) till exempel läsa stadens egenutredning från 2018. ”Utredning om Sundbybergs stads arbete för att tillgängliggöra stadens historia och kulturarv - Ett underlag för fortsatt dialog”. Där ges en korrekt, opartisk, beskrivning av bakgrunden till situationen.

När den utredningen genomfördes (efter många påtryckningar från föreningen) hade museet problem. Om dem kan du läsa i Mitti från 2019.

Vi tog då kontakt (för vilken gång i ordningen) med staden och fick i möte med dåvarande styret (Schilling, Storåkers, Bergström) veta att ”vi måste förstå att staden inte har pengar till satsningar på ett museum”.
Det var väldigt bekymmersamt för föreningen. Vi har ju ansvar för samlingar som samlats ihop och vårdats sedan 1934 genom tiotusentals timmar av ideellt arbete. I samlingarna ingår också generösa gåvor som föreningen erhållit av andra föreningar, organisationer och inte minst privatpersoner. Allt detta utgör en central del av Sundbybergs kulturarv och samlingarna måste bevaras, men det verkar inte som om staden har något intresse av att det görs.

Med detta i åtanke undersökte vi vad som skulle hända om vi la ner föreningen. I avtalet finns nämligen en paragraf med syfte att skydda samlingarna/kulturarvet (se nedan). Enligt föreningens stadgar måste ett beslut om nedläggning fattas vid två på varandra följande årsmöten för att vinna laga kraft.

Denna paragraf har staden skrivit under på (Helen Hellmark-Knutsson 2007). Men då staden under våren 2023 konfronterades med föreningens preliminära (första årsstämman) beslut att lägga ner föreningen (det beslut som Stefan Bergström hänvisar till) ville man inte alls kännas vid paragrafen 8 i avtalet. Man var inte villiga att vare sig hålla samman samlingarna eller att driva verksamheten utifrån de riktlinjer som tillämpats av föreningen. Stadens svar var att man kommer att stänga ner museet i minst två år utan några som helst garantier för att samlingarna kommer att bevaras, och sedan får vi se.

Det svaret var skälet till att föreningens styrelse föreslog till det extra (andra) årsmötet att vi ska INTE lägga ner föreningen = vi måste starta från noll igen med de dittills fruktlösa diskussionerna med staden.

Till en början, efter några möten, tyckte föreningen att det fanns en viss vilja att komma vidare mot en lösning där samlingarna räddades. Men slutligen stod det klart att stadens (läs Johan Malmgrens) slutbud/direktiv var att vi skulle lämna över samlingarna med full rådighet från och med 2025 utan några som helst garantier för att staden vare sig skulle vårda eller göra dem tillgängliga. Vi talar då bland annat om föremål, konst, arkiv och fotosamlingar som vi såg framför oss hur de kördes bort i containrar utan att vi kunde göra något för att stoppa det. Vi skulle också avstå från både tillgång till lokalerna och den avtalsenliga ersättningen om cirka 2,5 miljoner för åren fram till 2027. Det var uppenbart att stadens förhandlare Johan Malmgren var ute efter att snabbt få tillgång till bostadsrätten som inrymmer museet (som han tror ska kunna säljas dyrt) och den besparing det innebar att inte behöva betal ut någon ersättning. Denna snabba besparing var då viktigare än att bevara kulturarvet. DET var den prioritering som han och staden (Stefan Bergström var med vid förhandlingarna/samtalen) gjorde och som ligger till grund för att situationen är vad den är.

Det kunde föreningen förstås inte acceptera, och vi hade efter mer än tjugo års fruktlösa samtal och till inte förpliktigande löften (framför allt från Stefan Bergström) gett upp hoppet om att komma vidare med staden
Spiken i kistan slog sedan Johan Malmgren in genom att säga upp avtalet och i samma beslut dra in det årliga administrativa tillägget om 200 000 som kommunstyrelsen beslutat om år 2014. Du hittar beslutet här och kan själv göra din bedömning av trovärdigheten och sanningshalten i det beslutsunderlag som kultur& fritidsnämnden, följt av kommunstyrelsen följt av kommunfullmäktige fick att ta ställning till. Ingen ledamot i något forum reserverade sig mot beslutet.

Där är vi nu och arbetar för fullt för att rädda vad som räddas kan av kulturarvet utan någon som helst hjälp av staden. Om det kan du läsa i Mitti.